Hade två ganska stora bråk med de två männsikor som skulle varit dom viktigaste i mitt liv.
Dessa människor som betytt allt för mig under mina första år i livet.

Det var ni som skapade mig.
Ni formade mig till den jag är idag.
Nu vill ni inte veta av mig eller mina syskon.
Ni har för fullt upp med era liv.
Ni är båda beroende av olika saker.

När jag var liten drömde jag som alla andra om hur mitt liv skulle se ut som vuxen.
Inte ens i min värsta mardröm kunde jag föreställa mig detta.

Ni två skulle se era barnbarn växa upp.
Leka med dom, vilja umgås med dom och älska dom.
Ni skulle varit stolta över den jag blivit som vuxen.
Jag skulle för första gången få höra att jag gjort något bra och rätt.
Det blev inte så...

Allt jag ville var att duga i era ögon.
Minns att jag tog konfirmationen för er skull...
Ville göra er stolta.
Visst ville jag vara duktig och gå klart skolan.
Kunde inte koncentrera mig.
Hoppade av skolan och ni var så besvikna på mig igen.

Lite i taget förändrades allt...

Mitt liv har varit som ett pussel.
Då jag var yngre var mitt pussel helt.
Fina färger och alla bitar fanns på plats.
En dag fattades en bit...
Nästa dag var biten tillbaka men inte så färg glad...

Dagar gick, Månader gick och År.
Idag är det så många bitar som är borta, pusslet är trasigt i kanterna och färgerna har bleknat eller försvunnit helt.

Man känner sig ledsen och tom en kväll som denna...